Kod för att importera min blogg till nouw

4284450542

Förra veckan skickade jag in en nyanmälan för enskild firma. Men det är ju helt galet. Och rätt och spännande. Jag har massor om företagande att lära mig men nu är jag på gång iaf. Maskroskraft. Mitt företag. och även mitt instagram och min blogg.  Den    8 september är det dags för min första öppna föresläsning i företagets regi. Kom ihåg det nu, torsdag den 8 september kl 19 på hälsans hus kan man lyssna på min föreläsning som blir min andra. det finns 40 platser tillgängliga och sin plats bokar man via mail och får då info om

betalningen på 100 kr.

Kommer bjuda på kaffe/te och smörgås i pausen. Kom och fira med mig!:-)

martina_ekstrand@hotmail.com

Igår var det äntligen dags för att hålla min absolut första föreläsning på KBKhälsocamp. jag har laddat för detta i flera månader sen jag fick förfrågan. och med ladda menar jag inte att jag övat på själva föreläsningen utan att ladda mentalt. jag hade aldrig trott att jag nånsin skulle våga göra en sån här grej för några år sedan. aldrig! min tro på mig själv har liksom aldrig funnits.När jag fick förfågan av Jessica och Slejman som driver dessa camps var det dock aldrig någon tvekan, självklart ville jag föreläsa!ovh ju mer tiden har gått och jag har laddat mentalt desto mer viktigt har jag insett att detta är. min historia är ju viktig. det finns många där ute som går eller gått genom samma saker i sin uppväxt. jag vill ge dom en röst. att våga ta plats, sluta gömma sig och sluta känna skuld. så när jag änltigen stod där framme med min dator och min powerpoint inför alla deltagare kändes det så rätt.

min nervositet kvällen innan och på vägen dit var helt galen. jag skakade, mådde illa och kände mig nästan sjuk men när jag klev in i salen och stallde mig där framme så släppte allt. jag kände bara ett stort lugn , en självsäkerhet jag aldrig riktigt upplevt förut och orden bara kom.  det var magiskt. Jag hade sällskap av min kära vän Petra som jag träffade för första gången på campet förra sommaren och av min bror som denna historia handlar om oxå. att få ha honom i publiken var så stort. för första gången skulle han få lyssna på mina tankar, mina upplevelser. jag är så stolt över att han vågade följa med.  avslutar detta nlägg med en bildbomb :-)

När jag växte upp med min styvmamma var det väldigt många gånger som jag fick ofantliga vredesutbrott. Dom kom inte direkt utan vanligtvis efter ganska mycket provokation och psykande från min styvmamma.
Det kunde börja vid middagen, kanske att det var lördag och vi hade beställt pizza. Hon var full och började så smått med gliringar och hånfulla kommentarer, försökte alltid ignorera henne eller svara med nåt smart tillbaka. Men hon gav sig liksom inte och jag kommer ihåg  när jag nästan bedjande bad henne sluta.  Försökte byta taktik till att bli en vänlig och förlåtande själ som bara önskade få äta min mat utan bråk.
Tror ni hon lyssnade på det? Nej självklart inte. 
" men allvarligt Martina, ska du verkligen äta den där pizzan? Du kommer ju bli ännu fetare pch ännu fulare"
Hon hånskrattade ofta åt mig, försökte så mycket det bara gick att förnedra mig. 
När hon inte slutade kom det till en gräns sen exploderade jag. Jag fick sån enorm lust att skada henne fysiskt. Det kunde ske helt plötsligt . Jag tittade till på henne med iskalla ögon och så rusade jag upp ur stolen o kastade mig över henne. Hon välter bakåt och landar på rygg och jag sätter mig grensle över henne och börjar slå i rent raseri.  Och känslan när jag slog och hon skrek var så jävla skön. Jag blev som förbytt. Pulsen slog fort och jag hade fradga i munnen. Vad min bror gjorde i allt detta vet jag inte. Vad min styvpappa gjorde vet jag inte heller. Jag vet bara att jag ska skada den där jävla människan som jag hatar så mycket. 
När mina vredesutbrott härjade kunde  jag sönder saker, en gång tog jag en helt ny servis som nån hade fått i present, sen tittade jag bara henne i ögonen och  så drämde jag den i golvet så det flög porslin, en annan gång sparkade jag sönder en dörr, slog hål på en tunn vägg.
Jag slog och jag hatade. Och min styvmamma fick ännu mer vatten på sin kvarn. Hon kallade mig en jobbig tonårsdotter, hon var så " chockad " över att hennes tonårsdotter slog henne. Hon var ett offer i familjen. Stackars människa. 
Så där var det hela tiden. Hon hade noll ansvar, och allt var mitt fel.  
Det blev min överlevnadsstrategi . Jag hade makten och hon blev rädd för mig. Det var min enda chans att få ett övertag.  Ju äldre jag blev desto farligare blev jag. Det blev en maktkamp hemma pch jag vann oftast. Mitt psyke var betydligt starkare än hennes och jag kunde hennes spel. Till slut brydde jag mig inte om hennes ord. Hon blev som luft för mig och när min styvpappa dog blev hon faktiskt nykter några månader o försökte göra sånt som mor lch döttrar gör. Men det spm var så skrämmande i den situationen var att jag inte kände igen henne nykter. Kunde inte förhålla mig till hennes nykterhet pch försök till försoning. Hon vad aldrig nånsin om ursäkt för hennes beteende. Aldrig nånsin. Så en försoning var bränd sedan många år.
Man undrar ju ibland hur detta påverkat mig i livet. Självklart har det satt sina spår. Framför allt i relationer. Nåväl. Det var då. Nu är nu. Jag är inte som då. Jag lever inte som då. Jag har kärlek runt mig. Mina älskade barn. Mina vänner. Allt som är negativt har inget att göra i mitt liv.


Skickat från min iPhone

Min dag. Åh vilken dag. Jag har fått en sån enorm aha-upplevelse idag. Jag har sprungit 10 km. Jag tog den jävla milen idag. Men det som ändå var större på nåt vis var dom jag sprang med. 2 underbara tjejer, den ena kände jag sedan innan och hon är den enda jag har sprungit med nånsin. Idag träffade jag en annan tjej för första gången . Och som vi sprang. Ja jag menar inte att vi sprang snabbt eller tog tid eller nåt annat prestationsfyllt. Nej vi sprang med en enorm glädje och lust!

Vi sprang förbi skog och vattendrag och kyrkor och runt i haga. Det var en helt ny känsla att få dela en sån löptur med någon annan än mig själv och jag upptäckte att jag älskar att springa så där! Vi skrek och tjoade och high fivade varandra gång på gång. När jag kände vid 7 km att nu jävlar är det tufft, mina demoner som knackade på och ville in, då tog den ena min hand och den andra bara fortsatte heja på mig, ena foten framför den andra och bara nöta på. Efter 9 km kände jag en ny energi, jag liksom skulle ju ta den här milen , det visse jag ju. Och dessa två brudar tänkte inte låta mig ge upp. Och sen klev jag över det magiska strecket på 10 fucking kilometer och vi skrek och tjoade på nytt  och det blev ett svettigt kramkalas. Alltså min dag idag. Åhh min dag kunde inte börja bättre och jag inser när jag skriver att jag får gåshud och nästan en liten tår i ögat. Löpningen. Den gör så mycket med mig. Mer än jag nånsin kunde ana. Frälst skulle man kunna säga. Och dessa människor. Jag är just nu kär i båda 2 jag sprang med idag. Mersmak deluxe! Jag ska springa halvmarathon i september, det kommer ju gå som en dans.

I högstadiet älskade jag sport i alla former och jag älskade att springa . Och snabbt. Gnistan som fanns i mig då slocknade mer och mer efter att bli hånad och nedtryckt hemma och jag förvandlades till en tjej som inte alls trodde hon kunde någonting. Alla hårda ord om att jag var tjock och ful satte sig långt långt där inne och jag slutade med alla former av träning . Efter alla dessa år har jag väckt upp det där som gömdes långt där inne. Den där gnistan som försvann i tonåren när det gäller löpning och sport i allmänhet har jag återupptäckt och det är faktiskt inte med sorg jag tänker på det gamla, jag tänker på hur jävla häftigt det är att jag hittat tillbaka till gnistan.  Känner inget annat än ren och skär glädje och  sanna mina ord, jag tänker ALDRIG nånsin sluta  glöda igen.  
Stockholm Marathon, jag är på väg!

Hej alla glada!

lördag morgon, jag har ätit frulle och dricker kaffe och funderar på veckan som gått. hela förra helgen låg jag i influensa och missade min premiärmil. inget att hänga läpp över, hälsan kommer först! Nu tar jag sikte på blodomloppet i juni. eller om ja hittar något annat lopp att längta till. MILEN ska jag ta inom en snar framtid.

Annars har tillvaron handlat om plugg och jobb, och barn.

min bror har nu fått inkallelse till fängelse. i slutet av april kommer han fara till anstalten i  Högbo i Göteborg. vi kommer podda en sista gång innan han lämnar sitt tillfälliga hem för ett tag framöver. jag hoppas av hela mitt hjärta att detta blir hans nystart. kände mig lite vemodig när beslutet kom.vi är så glada över att så många skrivit och gett oss positiv feedback på podden som kanske inte är som andra poddar. det är skönt att sluta bry sig om vad andra tycker och bara köra sin grej. det läker både honom och mig. i förrgår fick jag ett mail från en kille som vi bodde granne med i vårat fosterhem. tom han hade fått tag i våran podd och det var så kul att han skrev.

 (om nån VILL och har tråkigt så tar han tacksamt emot brev på anstalten, nostalgi att skriva handskrivna brev ;-)Det har varit så mysigt dessa veckor och nånting jag kommer vårda i mitt inre oavsett hur framtiden blir. han har växt så mycket dessa veckor och på nåt sätt har allt prat fått honom att släppa garden, jag har ju min vän Annelie boendes hos oss denna veckan och vi sitter på kvällarna och delar våra öden med varandra. som gruppterapi på kvällarna och chrille delar med sig av sitt, annelie av sitt och jag av mitt. helt fantasikt att människor med så olika bakgrund finner varandra och kan prata om allt.

känner mig tacksam! vem vet, man kanske kan starta en förening där man träffas och delar med sig av  varandra? som ni märker har föds den ena iden efter den andra. :-)

något jag funderar på oxå är min bok jag skriver på, funderar om jag kanske kan hitta någon som skiva den tillsammans med mig?  jag pratar, en annan skriver. nu svävar jag iväg ibland. som chrille brukar säga " men för helvete martina , du är ju manisk när du får en ide" haha

Nu börjar det dra ihop sig till min första föreläsning, " ett maskrosbarns historia" jag både längtar och är livrädd. min nära vän och mentor eller vad ska kalla det för , Petra, ska följa med som stöd. och efteråt ska vi fira med champagne.

 jag  ska ta ett löppass snart och sen skriva lite och ikväll ut och äta med min gosa Annelie:-)

ha en fin lördag alla där ute och kom ihåg att din sanning är din  och min sanning är min.

här länkarna till alla 3 avsnitten på på podden, i ordning.

http://den-nakna-sanningen.madewithopinion.com/the-beginning-8/

http://den-nakna-sanningen.madewithopinion.com/avsnitt-2/

http://den-nakna-sanningen.madewithopinion.com/avsnitt-3/

ja, alla som känner mig har väl inte undgått att märka att jag blivit väldigt öppen och tar väldigt mycket plats på sociala medier?:-) jag gör det för att jag känner att det är på tiden.jag vet att det finns människor som tycker det är too much, sluta älta osv osv. men vet ni, detta gör jag inte bara för mig själv. det finns så sjukt mycket barn och ungdomar och även vuxna som mår dåligt för saker som varit med om i deras upväxt men som  känner  att det är tabu att prata om, skam och skuld tar över och man blir rädd för vad folk ska tycka och tänka om dom. jag säger bara : FUCK YOUR DEMONS. ut och prata, ta plats, ni är värda att bli lyssnade på. och om någon dömer er för det, ta genast bort dessa energitjuvar.

en uppväxt i ett dysfunktinellt hem lämnar spår och ger konsekvenser. så är det bara. men det går att ändra sitt liv det går att hämta kraft därute när man är redo att ta in det.jag har aldrig känt mig så stark som jag gör idag. NU gör jag RÄTT. jag tänker på MIG. Vad JAG mår bra av. Inte det andra förväntar sig av mig.

idag startade jag en grupp på facebook som heter "Fuckyourdemons" som är till för alla som brottas eller har brottats med ett jobbigt förflutet. en grupp där vi lyfter varandra med förståelse och vänlighet. Nyckeln till sin själsliga frihet är att våga öppna upp, våga börja prata och ta bort skammen från sig själv.

känner du att du vill gå med? ansök om medlemskap. allt som sägs i gruppen stannar där. det går även bra att maila mig om det känns läskigt. Martina_ekstrand@hotmail.com

dags att sluta gömma sig, eller hur?

fuck YOUR demons.

Kroppen är stel, halsen börjar svida, med trötta ben går jag Hamngatan upp och så ner och så upp eller ner igen. Alltså när jag ska leta efter adresser är jag sämst. Det är liksom aldrig logiskt för mig, vad lider man av då?😂 nåväl, jag hittade fram till Asics flagship store och kunde hämta min nummerlapp. Tjohoooo!  Nu får jag bara hoppas på att kroppen är med mig och det där hängiga jag känner försvinner. Nåväl, jag har iaf min nummerlapp, och nya asics löpskor. Vilken skillnad!! Jag som struttat runt i mina gamla Nike som visserligen är sköna men inte i närheten av mina nya asics. Som att gå på bomull.